TeamPonnys

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är så jädra stolt över mig själv, det jag har åstadkommit och gjort. Jag lägger flera timmar per dag på bloggen, leverar så bra jag kan för att bloggen ska bli så bra som möjligt. Jag har haft flera bloggar men aldrig kännts sådär rätt, nu bloggar jag här idag på TeamPonnys och detta känns bättre än någonsin. Jag är nöjd med mina inlägg, jag är nöjd med vad jag gör varje dag. Jag är NÖJD med bloggen och vad jag och Lina håller på med, när jag var mindre drömde jag om 50 unika.. nu står vi här idag med nästan 400 unika.

Plats 15 på proffsbloggar i sverige i kategorin djur och meddelande nästintill varje dag från bloggläsare som tycker om vår blogg.

 

Jag är en tjej på 12 år, som egentligen kanske borde leka runt med mina kompisar. Men jag har valt bort det och öppnat mig mer mogen, tatt mer ansvar vet vad jag vill, jag vill kämpa i ridsporten varje dag. Jag skulle aldrig åka till stallet varje dag, göra 5 höpåsar, 4 mathinkar, fylla vatten och mocka och rida om jag inte skulle vilja det och tycka det var kul, men det är precis det jag tycker. Jag tycker det är kul! 

Det jag menar att jag är nöjd och stolt över mig själv är att jag tycker att det börjar visa resultat på alla år jag kämpat. Alla tusentals timmar jag lagt ner på Fredman, alla träningar och tävlingar Fredman verkligen inte velat sammarbeta, blod, svett och tårar. Jag har valt bort kompisar för att ta hand om Fredman, gav precis allt jag hade för att han skulle bli så bra som möjligt. Skojjbloggat och skrivit som en 6 åring i 2 år, men nu äntligen börjat hitta rätt.

Idag har jag Hassan, jag kämpar varenda dag för att han ska gå så bra som möjligt. Jag har ett galet tålamod ibland, kan stå i 3 timmar och försöka få in Hassan i transporten men ändå vet att det nån gång kommer att funka. Nu efter allt slit går han in i transporten nästintill direkt, lite krångel men han lyssnar på mig.